UPPLEVELSER I VARAT

Foto privat

U.K.U. 

 UT UR KROPPEN-UPPLEVELSER

Att uppleva är att känna till.

FÖRORD

Det är är snart trettio år sedan de här upplevelserna jag ska berätta om började, och tjugo år sedan de upphörde.

INLEDNING 

År 1993 - Jag berättade för en bekant att jag vid flera tillfällen senaste tiden, haft s.k. "Ut ur kroppen-upplevelser" (förk. UKU) Fortsättningsvis i texten, enbart benämnt med U. 

Jag  berättade vidare att jag vid dessa tillfällen, enbart behövde tänka en tid, eller plats, så förflyttades jag dit omedelbart, och att jag obehindrat kunde passera genom fast materia. Dom var väl inte helt övertygade.

Fortsättningsvis kommer jag att återge flera av dessa upplevelser. 

Mamma och pappa i texten är mina fosterföräldrar. Mor och far är mina biologiska.

1993 ons. 13 jan. - Så här började det. 

Gick och la mig klockan strax före 12 på kvällen. Jag vaknar plötsligt av att kroppen skakar till. Jag blir helt medveten och jag är helt oförmögen att röra mig. Kroppen är som förlamad. Samtidigt hörs korta, distinkta surrande, svischande ljud och det sticker i läpparna och runt munnen. 

Jag ligger på vänstra sidan med knäna upp mot bröstet. Plötsligt lyfter jag och lämnar kroppen med bibehållen kroppsposition. Precis som "hela mitt jag" är ute ur kroppen vrids jag medsols ett kvarts varv. 

Under tiden som detta händer stegras gradvis min medvetenhet och jag förstår vad som håller på att hända. Jag håller att få en ut-ur-kroppenupplevelse. Jag kände till fenomenet, via böcker, så jag var på något sätt lite förberedd.

Blixtsnabbt fattar jag beslutet att dra ett djupt andetag för att bibehålla separationen och hålla mig lugn. Tyvärr lyckas jag inte utan sjunker tillbaka in i kroppen igen. 

Detta var min allra första erfarenhet av att jaget upplevs som om det avskiljs från den materiella kroppen. Det är ju en extraordinär upplevelse och tog sin tid att sjunka in.

Men jag var aldrig rädd i betydelsen att jag var på väg att dö eller så. Inte alls. Mest nyfiken och tacksam för att ha få vara med om det.

Efter denna första så kom det flera. Varje gång samma mönster. Jag väcks av surrande, svischande ljud och att det sticker runt munnen och läpparna, vibrationer och kroppens förlamning. Efter några sekunder lyfter jag ur kroppen.

Jag har haft ganska många U. och hoppar framåt ett par år från den första jag beskrev ovan. Det tog ett par år faktiskt innan det tog fart på allvar. Jag upplevde några riktigt märkliga saker.

Alla U. jag haft har varit präglade av fullständig dagsmedvetenhet. Jag kan känna som vanligt, tänka som

vanligt. Skillnaden är att jag gör det utanför  den fysiska kroppen. 

1994 Sön. 25 dec. - Mamma - Pappa.

Min första mer sammanhängande U.

Jag går och lägger mig vid vid halv ett. Vaknar till av de surrande och svischande ljuden. När jag ska kolla klockan är jag oförmögen att röra mig. Jag kan heller inte öppna ögonen. Det surrar till och jag lyfter ur kroppen och svävar ut i rummet. Det är helt otroligt. Det här va ju sånt jag bara läst om. Jag försöker vända mig så att jag kan manövrera som en fågel men det går inte.

Jag fortsätter på rygg. Ibland är jag uppe i taket och jag hör svaga skrapande ljud när jag nuddar vid det. Vid ett tillfälle stöter jag i bokhyllan men det känns bara som att jag passerar igenom den. Jag beslutar mig för att försöka ta mig ut genom fönstret. 

Just som jag tänker det är jag är vid fönstret. Plötsligt är jag igenom och flyter ut i luften. Min syn fungerar nu. Först ser jag bara något grått som påminner om dimma. Jag får anstränga mig för att få in fokus ordentligt men till slut vänjer sig ögonen vid vintermörkret och en magnifik stjärnhimlen breder ut sig ovanför mig. Detta är sanslöst. Jag hänger, svävar alltså helt fritt i luften utanför mitt lägenhetsfönster. Konstigt nog känner jag ingen rädsla. Jag har full kontroll.

Jag tänker: Nu måste jag passa på att färdas till någon plats. Just när jag tänker det sugs jag in i en slags tunnel. En virvelström. Jag kan bara följa med.

I nästa ögonblick tränger jag igenom en vägg och hamnar i ett tomt rum. Far igenom ännu en vägg och ser två barn i ett kök. Lika plötsligt är jag tillbaka i rummet jag först hamnade i. Genast dras jag in i virveln igen. Hastigheten ökar. 

I nästa stund tränger jag igenom ytterligare en vägg och hamnar i ett svagt upplyst rum. Jag ser mig omkring och konstaterar att det är väldigt ostädat. Tjocka mattor och gardiner. Tunga mörka möbler. På en stol i ett hörn sitter en ung vithyad flicka. Jag iakttar henne intensivt från en plats uppe i taket. Hon tar ingen notis om mig. 

Det är varmt. Kvavt. Det luktar linolja och tjära. Jag vill härifrån. Samma sak händer. Virveln och den oerhörda hastigheten och det omöjliga i att överhuvudtaget kunna göra något åt det. Det ljusnar och jag hamnar i en korridor.

Där möter jag min pappa. Han gick bort för några år sedan. Jag blir ytterst förvånad. Han ser yngre ut. Han går med kryckor vilket han också gjorde när han levde. Jag glider fram emot honom och stannar framför honom. Han lyfter blicken och tittar på mig. Kan du se mig frågar jag. Han nickar, vänder och går in genom en dörr.

Jag följer efter och där står min mamma. Hon gick bort några år tidigare än pappa. Jag slår armarna om henne och börjar gråta. 

Jag känner hur jag dras tillbaka till kroppen. 

1995 lör. 7 jan. - Halvvägs genom fönstret.

Jag vaknar till framåt mitt på dagen men det är så skönt i sängen att jag inte går upp på en gång utan ligger och blundar och lyssnar på till olika ljud som alltid förekommer i ett hyreshus. 

Jag är lite halvseg i kroppen och slumrar till då och i snabba korta sekvenser. I samband med dessa supersnabba växlingar mellan sömn och vaka hörs pisksnärtsliknande väsande. Ljudet kan härmas ganska likt om man man biter ihop så att tänderna möts.

Placera tungspetsen bakom framtänderna och blås, först försiktigt sedan med ökat tryck. Höj trycket ännu mer och "klipp av" genom att snabbt sluta läpparna. Sssssssssssp! ungefär.

Av erfarenhet vet jag att jag nu kan göra en U. Jag "nickar till" gång på gång men "väcks" hela tiden av det väsande ljudet. Jag nickar till en gång till och hör ljudet men den här gången vaknar jag inte upp utan far som ett skott ut ur kroppen .

Väl ute är jag oförmögen att öppna ögonen. Dom känns tunga.

Jag ser dock dagsljuset skina genom ögonlocken. Jag beslutar mig för att göra en resa. Jag vänder mig, fortfarande på rygg, med huvudet mot fönstret.

Jag glider sakta igenom men upplever inte något motstånd som jag annars brukar göra. Nästa nya erfarenhet är att jag "fastnar" halvvägs genom fönstret. Jag försöker öppna ögonen men det går inte.

Jag ger mig emellertid inte och tar i av alla krafter och lyckas till slut öppna mitt vänstra. Jag ser då bokhyllan ovanför sängen och  är tillbaka i min fysiska kropp.

1995 fre. 13 jan - Sandstranden.

Jag ligger på vänster sida när jag vaknar. Det är dagtid. Förnimmer dom egendomliga ljuden och skakningarna och vibrationerna.

Jag lyfter och hör ett lätt prasslande när jag passerar hyllan ovanför sängen. Jag tänker att jag och vill ut genom fönstret. Omedelbart far jag ut genom fönstret. Då öppnar jag ögonen och ser den blåa himlen. Jag ser på mina händer. Dom är nästan genomskinliga och skimrar i smaragdgrönt.

Plötsligt dras jag iväg med hög hastighet. Denna gång sugs jag inte in i någon virvelström. Det är mer som om jag "stängs av." 

Ögonblicket senare finner jag mig svävande ovanför en sjö eller flod. Kunde inte avgöra vilket. Jag sugs ner mot vattenytan och dras under. Jag kan inte göra något. Jag försöker ta mig upp till ytan men något hindrar mig. Jag tvingas dra in vattnet och till min förvåning är det som att andas som vanligt.

Jag "stängs av" igen men "startar" på nytt och då befinner jag mig precis under vattenytan. Jag bryter vattenytan och ser till min lättnad land en bit bort. Blir också medveten om hur varmt vattnet är. 

Vid det här laget är verklighetsupplevelsen total. Jag tvekar inte det minsta när jag säger: Jag var där! Samtidigt vet jag också att jag (min kropp)finns i min lägenhet i Stockholm. En märklig känsla. 

Jag simmar in mot land och kliver upp på en varm sandstrand. Solen är gassande het. Luften är fuktig. Jag uppskattar värmen till minst 35 grader. 

Jag sätter mig i skuggan av några höga ormbunksliknande växter. Av det det varma fuktiga klimatet att döma bör jag befinna mig någonstans på södra halvklotet. Kanske Afrika. Kanske Australien. Möjligen Indien. 

                     

Efter ett tag börjar jag fundera över att ta mig tillbaka. Jag försöker lyfta men inget händer. Det går som en stöt igenom kroppen av rädsla. Tänk om jag blir kvar här. Jag behåller dock lugnet och försöker lyfta igen utan resultat.

Då slår det mig som en blixt från en klar himmel. Jag kom från vattnet och samma väg ska jag ta tillbaka. Utan att tveka vadar jag ut i vattnet och dyker. Då stängs jag av igen och återvänder till min fysiska kropp. 

1995 tis. 31 jan.  -  Kvinnan i hallen.

Jag vaknar och det numera bekanta läget mellan sömn och vakenhet infinner sig. Jag är väldigt sömnig och håller på att somna om och precis då händer det.

Jag rycker till och jag lämnar kroppen. Samtidigt hör jag ett knastrande ljud och jag upplever att kroppen känns starkt elektrisk.

Jag far upp mot taket med ryggen före och armarna hängandes under mig. Jag glider ut genom fönsterväggen. Känner inget motstånd alls. Får anstränga mig lite för att öppna ögonen. 

Jag beräknar att klockan är runt fyra halv fem denna tidiga mörka vintermorgon. Jag känner fartvinden men ingen kyla Det är egentligen bara väldigt behagligt. Jag glider bort mot Tranebergsbron. Förutom någon enstaka bil som passerar över bron så är det tyst och stilla. Omgivningen lyses upp av gatlampor och belysningen från bron.

Jag befinner mig femton tjugo meter upp i luften och glider sakta efter strandkanten. Svarta kala trädgrenar sträcker sig upp mot mig. Den snötäckta marken skimrar i blått Jag tittar upp mot hyreshuset där jag bor. Det lyser svagt i några fönster.

Vid det här laget har jag lärt mig bemästra flygförmågan så bra att jag kan sväva helt stilla i luften. Det är helt otroligt.

Plötsligt dundrar ett tunnelbanetåg över bron. Jag inser att jag hängt i luften en bra stund. Beslutar mig för att dra vidare.

I samma stund jag tänker tanken sugs jag in i den starka virvelströmmen. Jag blundar och när jag öppnar ögonen ser jag en obekant kvinna i ett kök. Jag svävar ut i hennes hall och  hallampan börjar gunga. 

Kvinnan måste ha hört något för hon kommer och ser hur den rör sig. Förvånad betraktar hon lampan och säger: Är det någon här?  Jag glider iväg och jag känner hur hon kommer efter. Jag hamnar nere vid golvet någonstans. Hon kommer efter och tittar intensivt åt mitt håll.

Jag tror inte hon ser mig men att hon anar något. Det är tydligt. Jag ligger fortfarande nere vid golvet.

Hon böjer sig ner och tittar rakt på mig. Hennes ansikte är nu bara en meter från mitt. Jag är säker på att hon nu ser mig. Eller snarare att hon ser något, men att hon inte riktigt kan förstå vad.

Det hela slutar med att jag sakta svävar iväg och återvänder till kroppen.

1995 lör. 4 feb. - Månen eller?

Vaknar till. Växlar några gånger mellan sömn och vaket och hör de välbekanta ljuden. Vid det här laget kan jag i högre grad med viljan kontrollera tillståndet. Jag koncentrerar mig på att lyfta ur kroppen men lyckas inte utan somnar om och vaknar om vart annat.

Plötsligt, i ett vaket läge, går det en stark rysning genom hela kroppen och jag blir med ens mycket vaken. Jag tänker att nu är det kört. Det blir ingen "resa" den här gången.

Jag har fortfarande inte öppnat ögonen. Känslan är att jag kan välja huruvida jag vill öppna dom eller inte Det kommer inte att försämra förutsättningarna.

Jag slumrar till på nytt och vaknar till och då händer det. Jag hör surret och det knastrar liksom till i mig. Jag lyfter och med slutna ögon och svävar till sist iväg och passerar ut genom fönstret.

Av någon anledning tänker jag Månen, och dras genast in i virvelströmmen. Jag öppnar ögonen och kan faktiskt se att det är en virvel. Den gråsvart och silvrig i färgen. Ungefär som en vattenvirvel.

Denna gång tar det ganska lång tid innan jag börja sakta ner. Så avstannar rörelsen helt. Jag finner mig svävande ungefär tio meter ovanför en sandfärgad yta som badar i ett blåaktigt ljus som mycket väl skulle kunna vara månen. Instinktivt förstår jag att jag måste akta mig för att komma för nära. Varför vet jag inte.

Sakta glider jag iväg. Plötsligt hör jag flaxande ljud. Jag uppfattar endast det flaxande ljudet men kan inte se vad det är. Något snuddar mig ibland och till slut blir det så obehagligt att jag drar mig tillbaka och återvänder till kroppen.

1995 Mån. 13 feb. -  Jag ser mig själv.

Vaknar till vid sjutiden på morgonen. Väntar på att byggjobbarna som håller på med att renovera något på utsidan av huset ska börja. Jag halvslumrar och vaknar till några gånger.

Kraftiga rysningar far genom kroppen och jag gör mig beredd att lyfta. Jag lyfter men sjunker tillbaka. Lyfter igen men sjunker ner tillbaka. Nu blir efter-rysningen mycket kraftig. Den blir så stark att det blir som en fysisk smärta. Har aldrig upplevt det förut. Jag behåller dock lugnet och håller kontroll på rädslan som detta faktiskt framkallar.

Plötsligt kommer ett ett nytt läge men istället för att lyfta rakt upp som jag alltid gjort förut, så rullar jag ur kroppen. Jag förväntar mig att slå i golvet men får kontroll på lyftkraften och glider sakta ner intill väggen mot golvlisten.

Jag är alltså nere vid golvet men lyfter snabbt och börjar sakta glida runt i cirkel mitt i rummet.

Hastigheten ökar men plötsligt saktar det ner och jag 

sjunker ner och blir stående på golvet. Då ser jag att det står någon framför mig. Jag tittar koncentrerat på figuren och inser att det är jag själv. Jag återgår till kroppen.

1995 ons. 1 mars - En klingande ton.

Denna morgon vaknar jag till och känner att jag har den rätta känslan för att lyfta. Jag är helt vaken och ligger och lyssnar till alla ljud i huset och det dova trafikbruset från Tanebergsbron. Hantverkarna är också i farten. Dom är på taket och jobbar med något.

Jag ligger på rygg med slutna ögon. Skönt tung efter en god sömn. De välbekanta ljuden hörs. Det knastrar, vibrerar och svischar. Plötslig hör jag en klar klingande ton. Det sker snabbt och klingar bort. Det hände ibland att jag hörde toner.

Fortfarande med slutna ögon prövar jag att vända mig. Slutligen lyfter jag. Stickningar och rysningar. Blundar hela tiden. Vill inte riskera att avbryta.

Jag vill ut genom fönstret. Genast driver jag mot fönstret och glider igenom. Hör ett frasande ljud bakom mig. Känner något som rycker mig bakåt. Hjärtat bultar hårt och jag genomfars av kraftiga rysningar och är åter tillbaka i kroppen. Jag drar några djupa andetag och väljer att stiga upp. 

1995 fre. 3 mars - Soldater - ung kvinna.

Vaknar upp. Håller ögonen slutna och tung i kroppen. Hör dom svischande ljuden. Hör också en djup dov ton. Rysningar och stickningar. Jag lyfter och glider ut genom fönstret.  Jag kisar försiktigt och jag uppfattar glimtar av dagsljuset.

Jag sugs in i virvelströmmen och farten ökar. Efter några sekunder saktar jag av och nedanför börjar ett landskap ta form. Jag ser skog och en blå himmel med en sol som står lågt. Jag landar sakta i en glänta med stora tuvor ljung. Ca 150 meter framför mig börjar granskogen och ner mot höger skymtar en sjö mellan träden. Bakom mig reser sig en bergvägg.

Jag blir medveten om hur kraftlös jag är. Jag har en svidande värk i nacken. Mitt ansikte känns svullet och när jag känner med händerna är det fullt av ömma smärtsamma knölar.

Plötsligt ser jag en rörelse borta vid granskogen och fram kommer ett led med ryttare. Det är soldater. De är klädda i grågröna uniformer. Det är flera hundra. Jag känner mig ängslig över min belägenhet och vågar inte röra mig. Jag kryper ihop bakom en stor ljungtuva.

Blir mer uppmärksam på hur jag mår. Förstår att jag är sjuk av något. Jag ser nu att jag har ett par bruna lortiga och trasiga byxor och en lika trasig och lortig tröja. Jag är barfota och är hungrig. Magen är ett tomt hål.

Soldaterna strömmar alltjämt förbi. Plötsligt stormar en ryttare mot mig. Jag har blivit upptäckt. En kvinna till häst frågar mig på svenska om jag vill följa med. Jag skakar på huvudet. En annan kvinna kommer plötsligt gående efter bergväggen bakom mig varpå kvinnan på hästen snabbt rider iväg och försvinner med soldaterna in i skogen. 

Det är en yngre kvinna och hon är lika smutsig som jag själv. Det är något egendomligt bekant över henne. Hon pratar också svenska och säger åt mig att följa med. Jag tvekar. Hon insisterar och tar mig i armen.

Vi följer en väl upptrampad stig och efter några hundra meter kommer vi fram till ett litet lågt stenhus med grästak. Jag måste huka mig när vi går in genom dörren. Smärtan i nacken gör sig påmind och jag jämrar mig högt. 

Kommer in i ett mörkt kök med lågt i tak. Det stinker fränt av latrin och sopor. Den unga kvinnan ber mig komma längre in i köket och jag sätter mig vid köksbordet.

Plötsligt kommer det till mig att året är 1761 och att jag är någonstans i en skog i Sverige. Var i Sverige blir obesvarad. Kvinnan försvinner in genom en dörr i andra änden av köket. Jag följer efter och till min förvåning sitter det ett äldre par i rummet. En man och en kvinna. Dom ser ut att vara i sextioårsåldern.

Dom bryr sig inte om varken den unga kvinnan eller mig. Dom bara sitter där och tittar rakt fram på någon slags blank skärm som faktiskt påminner om en tv-apparat. Det hela är så egendomligt.

Efter detta återvänder dras jag snabbt tillbaka till kroppen.

Jag ligger kvar länge innan jag går upp.

Klockan nästan tre på eftermiddan.

1995 mån. 6 nov. - Mammas röst.

Jag vaknar. Det är morgon. Klockan bredvid sängen är halvsju. Hör mullret från bron när ett tunnelbanetåg passerar. Förnimmer dom bekanta ljudfenomenen som öppnar för en resa. Det sker som alltid helt spontant och i det läget kan jag välja om jag ska  gå upp eller invänta separationen. Jag har vid alla tillfällen valt separation. 

Jag lyfter några gånger men sjunker tillbaka. Plötsligt far jag ur kroppen och jag driver iväg mot fönstret. Just då hör jag en klar röst ropa mitt namn flera gånger. Det är min mammas röst.

Jag blir skrämd och far tillbaka in i kroppen. Kraftiga rysningar far genom kroppen.

1995 ons. 8 nov. - Min broder Åke.  

Jag lyfter och hör att det är något under sängen. Jag glider ner och får se min broder Åke. Han ser mig i ögonen. Jag känner att han vill hindra mig från att fara ur kroppen. Jag dras automatiskt tillbaka till kroppen.

Jag gör ändå ett nytt försök. Lyfter utan problem och far ut genom fönstret. Jag känner mig väldigt naken. Vill hämta kläder men jag dras iväg ner mot vattnet under Tanebergsbron.

Jag svävar strax under ena brobågen och tittar upp mot mitt lägenhetsfönster. Det är nu öppet och mamma och pappa står där och tittar ut mot mig. Jag hör deras röster men inte vad de säger. Plötsligt tappar jag lyftkraft och far ner mot vattenytan. Jag lyckas parerar och landar på bryggan nedanför kanotklubben varpå jag återvänder till kroppen.

1995 fre. 8 dec. - Mammas ande.

Vaknar upp. Det är natt. Jag hör dom numera välbekanta ljuden. Jag rullar ur kroppen. Lyftkraften är svag så jag väljer att inte ta mig ut genom fönstret. Svävar runt i sovrummet istället. et är helt mörk. Svävande intar jag fosterställning och börjar snurra. Jag får upp hög fart och då lyser rummet upp och en suddig skepnad uppenbarar sig. Jag känner att det är min mamma. Hon lägger sin hand på min axel och för mig mot sängen.

Ser henne blekna bort och jag vaknar upp i kroppen.

1996 lör. 25 maj - Kvinnor i kök - Tredje kapitlet.

Vaknar till, det är natt och det bokstavligen sprakar om mig av elektricitet Huvudet surrar som en gigantisk transformator. Försöker lyfta men det händer inget. Plötsligt händer det ändå. Det gör det ibland.

Jag glider ut i natten och hänförs som alltid av den otroliga skärpan och detaljrikedomen. Svävar bara någon meter över en skogsdunge och kan faktiskt känna när jag stöter emot några grenar men jag kan obehindrat ta mig genom. Jag far vidare och ser en grupp personer i en belyst park. Dom står och pratar om något.

Plötslig far jag iväg och en husvägg tornar upp sig framför mig. Jag glider lätt genom väggen.

Hamnar i taket i ett kök. Vid ett bord sitter två kvinnor. Jag svävar uppe vid en kryddhylla bara ett par meter ifrån dom. Dom verkar vara helt ovetande om att jag är där. På något sätt, som jag inte förstår hur, ramlar ett par kryddburkar rakt ner på golvet. Kvinnorna skriker högt av förskräckelse när burkarna slår i golvet.

Jag dras genast iväg genom deras fönster och en kyrka dyker upp under mig. Det är kyrkan som står i min barndoms by. Till vänster ligger skolhuset där jag gick mina första sex skolår.

Det står tre personer på skoltrappan och jag glider ner och landar framför dem. Det är två män och en kvinna. De ser mig men verkar inte tycka det är konstigt. Dom är obekanta för mig men dom säger att dom vet vem jag är. Jag frågar hur dom kan veta det.

Dom talar om att dom är vad jordens människor kallar änglar och att dom har väntat på mig. Jag blir minst sagt förbryllad. Jag undrar varför. Du har bett om det i dina tankar säger en av männen fast det vet du inte om och det är nyckeln till att du möter oss. Är det något du vill fråga om, säger samma man. Jag vet inte säger jag, det kommer så plötsligt.

Då hör jag en röst i huvudet som uppmanar mig att fråga om hur många kapitel det finns. Något förvånad över rösten och uppmaningen ställer jag frågan och mannen säger att det finns tre kapitel och att jag lever och existerar i det tredje. Jag återvänder genom virvelströmmen och är tillbaka i kroppen.

1996 sön. 26 maj - Tvillingar.

Lämnar kroppen och "tar virveln" bort genom rymden. När farten saktar ner svävar jag högt ovanför marken i ett månbelyst landskap.

Nere i en glänta ser jag två personer. Jag glider närmare så att jag ser deras ansikten. Något chockad ser jag att det är två exakta kopior av mig själv. Dom ser på mig och den ene griper hårt om min handled och säger: "Jag släpper dig aldrig". I samma stund ser jag Jesus i en vision inom mig och jag hör ordet frälsning inne i huvudet.

Tvillingen håller fortfarande hårt i mig. Den andra  griper tag i min andra handled. Jag svävar precis ovanför deras huvuden. Nu tar båda i för att dra ner mig men jag tar i av alla krafter och lyfter med båda och flyger iväg.

Känslan är att dom inte lämnar platsen i gläntan. Det är snarare så att deras armar och kroppar dras ut i det oändliga. Efter en stund känner jag hur de till slut släpper taget. Jag återgår till kroppen. 

1996 sön. 23 jun. - Insekten o Katten.

Har lämnat kroppen och har hamnat i min hembygd. Jag svävar över Fryksdalshöjden och vidare västerut och kommer fram till korsningen där Karlstadvägen löper in mot Arvika. Jag svävar helt stilla ovanför korsningen. Två bilar passerar i hög fart västerut och försvinner.

Plötsligt dras jag iväg och svävar ovanför ett gult hus. Jag landar på grusvägen nedanför huset. Jag upptäcker att jag är barfota och får en märklig ingivelse att vibrera med låren. Det känns mycket märkligt. Vibrationerna sprider sig till fötterna och det känns som om det bildas en luftkudde under fötterna Jag hör ett intensivt ljud som från ett modellflygplan och jag börjar sakta färdas framåt.

Snart kan jag koppla in andra foten och hastigheten ökar. Jag skjuter hastigt uppåt och tio meter upp i luften vänds jag på rygg. Jag fortsätter stiga.

Plötsligt tappar jag höjd och faller ner mot grantopparna. Jag faller handlöst genom grenverket på en gran men det känns som att falla genom varm bomull. Efter en stund kommer lyftkraften tillbaka och jag trycks hastigt uppåt och blir hängandes ett par hundra meter ovanför skogen. Fortfarande på rygg.

Jag vänder mig om och tittar neråt. Mitt synfält ändras och jag ser många kopior av samma sak. Det går upp för mig att jag är en insekt och har facettsyn. Jag hittar balans i flygningen och har god kontroll. Är nu tillbaka till  korsningen. Av någon anledning får jag ingivelsen att kolla om jag har nycklarna till lägenheten med mig. Jag

kan emellertid inte röra armarna.  Dom har ju förvandlats till vingar.

Blixtsnabbt lämnar jag situationen och far hastigt iväg och tränger igenom en vägg till mitt barndomshem. Allt känns vidunderligt verkligt. Jag är faktiskt där. Jag ska precis dra iväg när något biter sig fast i min fotled. Jag förstår direkt att det är den svarta katten som jag växte upp med. Jag tar med handen och föser milt undan honom men han biter sig fast i handen.

Jag återgår till kroppen.

1996 Tis. 23 juli - Odjuret. 

Den här upplevelse sticker ut flera vis. Jag  lämnar aldrig riktigt kroppen utan det är istället något tar sig in i mig. 

Jag vaknar och känner och hör de välbekanta rysningarna och ljuden Jag väntar på att lyfta men inget mer händer. Jag ligger helt stilla. Kroppen är djupt avslappnad med huvudet skönt nedsänkt mellan två kuddar.

Plötsligt, utan att jag uppfattar det, finner jag mig sittandes i fåtöljen  nedanför våningssängen.  Först kan jag inte riktigt avgöra om jag lämnat kroppen eller inte. 

Plötsligt kommer en känsla över mig. En ny slags känsla jag aldrig upplevt. Det är som om jag får en föraning om att nu sker något dåligt, något hemskt. Jag känner att det är något som försöker ta sig in i mig. In i min själ, mitt psyke och att det är något ondskefullt.

Jag känner hur det onda tar sig in längre i mig. Jag vaggar inne i  kroppen och försöker lyfta för att fly men jag orkar inte. Jaget kastas som en trasdocka inne kroppen. Jag var så upptagen med att värja mig att jag inte minns om jag var rädd. Aningen är att jag förmodligen var skräckslagen. Jag inser att jag förmodligen kommer att dö och jag accepterar det. Det finns inget att göra.

Jag höll på att förlora förståndet och var på väg att dö. Plötslig var jag tillbaka i kroppen uppe i sängen och där fortsatte detta fasansfulla. Jag är nu fullt vaken men fortfarande kvar i separationsläge (flygläge) och har ögonen öppna. 

Mitt rum lyses upp av ett märkligt sken. Som dagsljus fast elektriskt. Det var inte sänglampan. Det var som om ljuset kom inifrån själva väggarna. Nu ligger jag helt stilla och begrundar vad det är jag är med om. Plötsligt känner jag hur något griper runt mitt bröstkorg bakifrån. Jag uppfattar två stora  händer med svart päls och naglar som klor. 

I ren skräck och desperation försöker jag få till en U. men misslyckas. Har inte kraften. Jag känner mig totalt hjälplös. Jag väntar bara på att klorna ska slita mig i stycken. Försöker ändå få bort dom kloförsedda händerna men dom sjunker bara djupare in i mig. Fysiskt uthärdar jag, men den mentala smärtan är fruktansvärd. Det handlar bara om sekunder innan totalt psykiskt sammanbrott.

De sista krafterna använder jag till att försöka vrida mig runt så att jag kan se angriparens ansikte. Greppet runt min bröstkorg hårdnar och ångesten är förfärlig. Någon fysisk smärta i vanlig bemärkelse är det inte. Jag får inga kroppsliga blödande sticksår. Inget blod. Men smärtan är trots det ohygglig. Det är som om jag höll på att slaktas levande. Styckas bit för bit.

Med mina absolut sista krafter lyckas jag till slut vrida mig. Jag spänner kroppen i en båge och slappnar blixtsnabbt av. Greppet lättar lite och jag vrider mig ett kvarts varv och då ser jag vad det är. Kommer alltid att minnas det jag såg. Det är ett enormt svart pälsklätt huvud med stora gula betar. Två tätt sittande ondsint stirrande röda ögon borrar sig in i mig. Båda ögonen ligger i varsitt öppet sår fullt av blod och grönt var. Stanken är vedervärdig.

Varelsen tar nytt grepp om mig men jag stirrar den  i ögonen och jag känner hur den börjar försvagas. Greppet är mycket svagare och klorna börjar släppa. Just när jag börjar tro att det kan var över försöker varelsen skrämma mig genom att framkalla stora svarta aggressiva spindlar som kommer ner från taket.

Tusentals  spindlar väller ner över mig. Försöker skrika men jag hör bara ett hest kraxande. Jag börjar be men det blir bara sludder. Trots skräcken har jag ändå kvar något slags egendomligt lugn. Jag börjar sluddra böner igen. Sakta börjar varelsen under mig blekna. Jag andas ut men hör något nere på golvet. Det är varelsen. Den rusar runt och snörvlar. Jag hör hur den urinerar under sängen. Plötsligt blir det helt tyst. Hela upplevelsen tonar bort.

Jag är tillbaka i mitt vanliga tillstånd.

Svårartad upplevelse. Manar till eftertanke.

1996 tor. 21 nov. - Sorg.

Jag vaknar, blundar och lyssnar till husets ljud. Brukar kunna bedöma vad klockan är genom att lyssna. Bedömer att den är mellan fem och sex på morgonen. Hör och känner ljudfenomenen  och rysningarna. Försöker lyfta ett par gånger men sjunker tillbaka. Får en ingivelse om att skaka inne i kroppen.

Jag börjar vibrera  och då känner jag hur jag börjar lyfta. Jag tränger ut ur mig själv .Jag brukar oftast fara rakt upp i taket på en gång men den här gången är det helt annorlunda. Det är som om jag pressas genom varje por i min kropp. Jag blir till tunna trådar som löper samman in i en ljusboll uppe vid taket.

Plötsligt hör jag en röst säga att anden, själen eller medvetandet är "förtöjt" i  kroppen med en tråd av ren energi och som vi alla har.

 "Silvertråden" står det om i bibeln. Så länge våra kroppar är vid liv sitter silvertråden säkert förankrad och fäster anden till våra kroppar. När kroppen slutar fungera och slutligen dör släpper silvertråden och anden är fri.  

Jag lyfter och med slutna ögon driver jag snabbt ut på rygg ut genom fönstret. Med fötterna först sugs jag in i den kraftiga virvelströmmen.

Har inga tankar på destination utan låter allt ske som det vill. Farten in i virveln är otrolig. Plötsligt blir det stilla. Jag öppnar ögonen. Framför  mig ser jag en ljus cirkelformad öppning omgiven av mörker. Ett manligt väsen tittar liksom ner på mig genom öppningen. Jag får till mig att han är läkare. Han frågar hur jag mår, egendomligt nog på norska. Skumt! Jag  säger att jag är törstig.

Jag flyger vidare och  hamnar svävandes ovanför min gamla skolgård i västra Västra Ämtervik. Det är skymning och månsken. En grupp personer, varav flera bekanta. Jag sänker mig ner mot dom och ger mig tillkänna. Dom verkar inte förvånade över att jag dyker upp. Plötsligt inser jag att dom sörjer.

Jag glider med dom när de börjar röra sig ner för bygatan. Vi passerar mitt barndomshem. Tänker på pappa och mamma, Är dom döda frågar jag och får ett nekande svar.

Men ni ser så sorgsna ut. Om mina föräldrar är i livet ska ni väl var glada. Det är inte dom vi sörjer får jag veta. Dom lever. Det är dig vi sörjer. Det är du som är död säger dom unisont. Jag brister i gråt och återgår.

1997 sön. 12 jan - Jag är en fågel.

Vaknar till på förmiddan. Jag är tung i kroppen. Ligger helt stilla. Hör dom vanliga ljuden men dom är mycket svagare än vanligt. Jag ryser kraftigt men inget lyft.

Slumrar till och vaknar igen. Nu känns kroppen jättetung och jag ligger liksom och svävar inne i den. 

Försiktigt ändrar jag läge inne i min kropp. Trots att jag tycker att jag är försiktig och gör det ytterst långsamt, sker lägesändringarna blixtsnabbt. En mycket märklig erfarenhet.

Ibland känner jag mig som en kompassnål som gungar runt på sitt stift. Försöker tänka på helt andra saker än det som verkligen sker. Det är är också nytt. Oftast är jag så fylld av det jag upplever.

Plötsligt lyfter jag och med en otrolig hastighet. Störtdyker ner genom hela huset. Sen upp igen och  glider på rygg ut genom fönsterväggen.

Kisar och ser en stjärnhimlen. Det ljusnar och jag svävar fram till Tanebergsbron. Samtidigt hör jag liksom ett radioreferat inne i huvudet. Hör ordet Wimbledon.

Plötsligt är det något som griper tag i mina fotleder  Det är en människoliknande skepnad. Försöker dra upp den mot mig men det är för tung ock jag sparkar till ett par gånger. Då släpper han taget. Jag ser hur den slår i marken nere vid södra brofästet.

Jag glider runt bron. Jag intar stående ställning. Försöker få fart uppåt men orkar inte riktigt. Gör flera försök och till slut måste jag landa på en avsats inne i bron. Känner betongen mot fotsulorna.

Jag vågar inte stanna i rörelserna med risk för att bli kvar inne i bron. Med kittlande mage kastar jag mig ut och blir en fågel. Jag får luft under vingarna. Flyger upp mot lägenhetsfönstret och återgår långsamt till kroppen.

1997 lör. 26 juli  - Whisky.

Lyfter med otrolig speed ur kroppen. Far slumpmässigt åt olika riktningar innan virvelströmmen drar iväg mig .I en nedåtgående spiral saktar det in och det ljusnar. Jag landar i en snårig sluttning. Jag irrar runt en stund. Jag kan med lätthet passera rakt genom all fast materia och dyker ner genom marken och upp igen.

Ljuset tilltar och jag svävar över en öppen solbelyst skogsglänta. Det dyker upp fyra personer. Två kvinnor och två män. En av männen känner jag igen. Visserligen ser han helt olik ut men det är ändå han. Han verkar ha uppfattat min tanke och säger att det yttre inte är viktigt. Det är min själ du känner igen.

 En av kvinnorna bjuder mig på en dryck som påminner om whisky i smaken men konsistensen är som gelé. Den andra kvinnan ger mig en plastcitron.

Tack Lars, säger jag och sneglar på den bekanta mannen. Alla fyra avlägsnar sig plötsligt snabbt. Själv flyger jag vidare och hamnar i ett rum med en kvinna och två barn.

Det ena barnet får syn på mig. Mamma det är ett spöke i rummet ropar barnet. Passerar genom en vägg lämnar rummet och återgår.

1997 mån.1 dec - Ser mig själv och möter "resenärer." 

Vaknar och hör hur hantverkarna borrar intill huset. En röjsåg ylar. Tunnelbanan dundrar förbi ute på bron. 

Jag är djupt avslappnad och börjar vagga inne i kroppen. Lyfter och vänder mig om och ser min kropp ligga helt stilla i sängen. Den skimrar svagt i neonblått.

Dras ut genom väggen och kommer ut i ett grått förmiddagsljus. När jag blickar uppåt är hela skyn fylld med "resenärer". Alltså sådana som jag själv.

Några vinkar åt mig. Jag landar på klipporna och möter en man. Jag smiter undan och gömmer mig bakom ett stort stenblock för att skoja med honom. Hör hur han står stilla på andra sidan. Jag glider igenom och dyker tvärt upp framför honom. Han skrattar. Han är också är "resenär" som behövde landa.

När jag blickar upp mot denna parallella världs himmel är den fylld av flygande själar. Många, var som jag själv, som tillfälligt lämnat sina kroppar, men många var också sådana som dött den jordiska döden och väntade på att åter träda in i en fysisk kropp.

Jag återgår.

1997 lör. 27 dec. - Vadstena - Munkar och en kyrka.

Vaknar vid halv sju på morgonen. Sömnigt vänder jag på mig för att somna om. Plötsligt går det kraftiga rysningar genom mig och jag blir klarvaken varpå kroppen hamnar i ett djupt avslappnad tillstånd. Utan svårighet lyfter jag och glider upp mot taket.

Fokuserar för att bibehålla flygförmågan. Med lätthet passerar jag genom fönsterväggen och far i en brant dykning in i virvelströmmen. Jag blundar hela tiden för att bibehålla tillståndet.

Hastigheten ökar och jag dyker allt  djupare ner genom virvelströmmen. Till slut väljer jag att öppna ögonen. Då saktar det ner och jag ser dagsljuset.

Jag tar mark i en skogsglänta. Upptäcker att jag enbart har en T-shirt på mig. Jag har varken byxor eller kalsonger och jag inser att jag är i knipa. Drar ner T-shirten för att skyla mig men det går sådär. Tittar mig omkring men ser inga andra människor. Jag verkar till synes helt ensam.

Jag är dock fortfarande besvärad av min nakenhet så jag väljer att försöka hitta en plats där jag kan gömma mig. Efter några hundratals meter dyker en väldig medeltida stenkyrka upp. Jag blir helt paff. Den är enorm.

Hör plötsligt som ett slags radioreferat. Det verkar komma från en sjö som dyker upp till vänster om mig. Kommer fram och följer stranden. Efter en stund möter jag två vuxna kvinnor och ett barn. De ser min belägenhet.

Skyller på att jag somnat på en fest och att någon snott alla mina kläder. Stackare säger en av kvinnorna. Dom försvinner ur synhåll. Kommer på att jag borde frågat dom om något att skyla mig med men inser att det är för sent.

Jag går vidare och följer ett staket om går genom en skogsdunge. Möter några ungdomar men dom verkar inte se mig. Känner att jag skulle vilja gå tillbaka till kyrkan. Kanske jag kan hitta något där jag ta på mig.

Jag kommer fram till kyrkan och möter fyra män i munkkläder. Dom är mycket vänliga och ler överseende åt min belägenhet. Dom frågar hur jag mår men dom erbjuder ingen hjälp. Själv bryr jag mig inte längre.

Jag blickar upp mot det väldiga kyrktornet. Där står 1221 i järnsmide. Jag frågar var jag är. Denna plats är Vadstena och kyrkan kallas "Norra kyrkan" svarar en av männen. Då lägger jag märke till hur han talar. Jag förstår det han säger men det låter väldigt annorlunda. Som en blandning mellan norska, danska, skånska och svenska. 

Jag går vidare och kommer fram till något som liknar ett utedass. Lukten är omisskännlig. På en av dess väggar så sitter det plakat med olika text så jag antar att det även fungerar som anslagstavla. Jag går närmare för att läsa men jag förstår inte vad det står.

Går vidare och tar vägen tillbaka till sjön. Utan någon som helst tvekan går jag ut i vattnet, dyker ner mot botten och hamnar i den välbekanta virvelströmmen. Ögonblicket efter är jag tillbaka i kroppen hemma i lägenheten i Stockholm.

Slutord

Efter 1997 avtog dessa upplevelser för att slutligen upphöra helt. 

Förutom att upplevelserna övertygade mig om att vi människor faktiskt är något mer än fast materia så fick jag också en sorts lugn inför döden. 

hl. 2021