En historia.

Om uppbrott , barnhem , fosterhem ,
och  förlorade rötter 


Den här historien har jag skrivit med hjälp av journaler från bvn. och andra sociala myndigheter. 

 Jag har förstås också haft tillgång till mina egna minnesbilder , och inte minst ,  mina syskons och andra släktingars.


Att skydda personers identitet var självklart men däremot har jag lagt in några bilder och geografiska namn mer generellt. 


Det finns förstås flera bakomliggande orsaker till att jag hamnade i barnhem och fosterhem men det kommer jag inte att orda om här. Jag berättar i första hand om själva resan.


   Jag , runt 2 ½
          
1 nov. 1951- en Torsdag: kommer jag till världen i ett rum i ett hus någonstans i en by som heter Kövra. Den ligger ca. en mil söder om Billsåsen ("Tattarbacken")  i Myssjö församling i Bergs kommun. Landskapet är Jämtland.

Min födelsehemort var egentligen Ny socken i västra Värmland , där familjen var skriven , men min mor var på resa i Jämtland och då passade jag på. Jag föddes som nummer tre i syskonskaran och har två äldre systrar. Båda är helsyskon. Jag har också fyra halvsyskon i livet. Det skulle ha varit fem men en, en broder, gick bort för några år sedan.

Det var min far som hade sina rötter i västra Värmland och bodde vid den här tiden i en liten by som heter Ottebol.  Närmaste stad är Arvika.

Både min mor och far var av resandesläkt eller "tattare" som det hette. 


Mitt första bo , men bara i två månader.
Huset ligger i Ottebol västra Värmland. 
Fotot på huset tog jag själv vid ett besök.
Då stod det helt öde.
.....................................................................................................................

Borgsjö
två mån. gammal

31 dec. 1951 :  var det dags för flytt. Familjen flyttar  då till Borgsjö i Åsele Västernorrland. Vet inte varför det blev just Borgsjö men det var säkert något jobb. 
En tur på ca åttio mil.




....................................................................................................................

Arjeplog
                      1 år 4 mån.                      
  
1953 03 04 :  flyttar vi  igen. Den här gången styr vi kosan mot Arjeplog i Norrbotten. Trettio mil  ytterligare norrut. Min far hade fått jobb vid gruvan i Laisvall






Arjeplogs  "expeditionella järnvägsstation"
....................................................................................................................

Dalarna Idre
2 år 10 mån. 

1954 09 : Någon gång i månadsskiftet augusti/september kommer jag till bekanta i nordvästra Dalarna ,tillsammans med mina morföräldrar, mor och en syster.
Min andra  systern var vid den här tidpunkten boende hos  andra.

För några år pratade jag med kvinnan vi  bodde hos.

Hon bekräftade att jag kom dit med morfar , mormor, min mor och syster i bil , och att jag råkade klämma tummen i bildörren.
Jag har inga minnen av det men det skulle tydligen ha gjort ont. 

Faller ner på loggolvet
Hon berättade också om att jag vid ett tillfälle smet iväg och lyckades krångla mig upp för stegen till höloftet. En av mina systrar har berättat att hon var med vid detta tillfälle.

 Väl uppe tappar  jag balansen och faller, DONK!  rakt ner på loggolvet. 
Vet inte höjden. 
Som genom ett mirakel bröt jag inga ben men tuppade av. 
Min syster sprang in och
sonen i huset kom ut och bar in in mig. Jag kvicknade  till och allt verkade ha gått bra.

Någon koll  med läkare gjordes vad jag förstår aldrig. Jag ringde faktiskt ett närbeläget sjukhus och frågade efter uppgifter om men det fanns inget.

Kvinnan sa att jag förändrades efter fallet. 
"Det blev något konstigt med pojken" 

Kvinnan berättade att jag grät  mycket på nätterna men att det inte berodde på varken tummen eller att jag ramlat i loggolvet. 

Hon var helt säker på att något hänt innan jag kom dit.

Vad det var visste hon inte.
Eller så ville hon inte berätta.

Lite lattjo, kan jag tycka så här i efterhand, att hon sa så.

Går inte att veta.
Det får jag leva med.
Det är bara att släppa.

Även om jag inte har några minnesbilder av själva fallet räcker det med se någon falla eller ramla , det kan vara på film eller i verkliga livet  så går det en som en  stöt genom kroppen. Det slår nästan aldrig fel. Kanske ett ex. på s.k. "kroppsminne"


Yrsel och synrubbningar
Några år senare , i sjuårsåldern , började jag få kraftiga yrselanfall och såg blixtrande mönster. Omgivningen försvann i ett avlägset töcken samtidigt som det kändes som att tiden bokstavligen rusade iväg. 

Det kom hem en läkare och undersökte mig men jag fick aldrig någon klarhet i vad det var för något. 
Upplevelserna kom och gick under några år och jag lärde mig hantera dom. Dom försvann helt i femtonårsåldern. 

Idag kan jag härleda upplevelserna till då jag ramlade  i loggolvet.
Någon form av epilepsi trodde en läkare jag pratat med.
Det var det nog. Låter helt rimligt.

Vistelsen  hos "dom bekanta" i Dalarna blev kort och efter några dagar packade min mor väskan, och tog mig och min "mellansyster" och  drog ner till Arvika i Värmland.

Kvinnan jag talade med sa att det var  nog lika bra att jag fick åka därifrån. Detta utan att gå närmare in på det.

Vad försiggick i det huset egentligen?
Men som sagt. Vissa saker får man lära sig leva med.
....................................................................................................................

Värmland
2 år 10 mån. 

1954 09 03 :  Landar med min mor och syster i en småstad i västra Värmland. Staden heter Arvika




Vi är på besök hos en farbror till mig , och hans sambo.  När vi ska åka tillbaka så lämnas jag kvar. Min mor berättade för mig att anledningen var att hon letade bostad och behövde hjälp för att orka med.  Hon väntade också ett barn till vilket inte gjorde det lättare. 
Min farbror och hans fru hade lovat att ta hand om mig tills min mor ordnat  med boendet. 

Jag lämnades alltså kvar och hon och min syster åkte iväg och försvann.

Det skulle dröja tjugofem år innan jag såg dom igen.


....................................................................................................................

Samhällsvård
3 år samma dag.  

1954 11 01 :   efter två månader hos min farbror och utan någon kontakt med mina föräldrar, går bvn. in och omhändertar mig för samhällsvård. 


I journalen står det
"Gosse tillhör tydligen ett resande släkte och
att det skrivits flera gånger  till mina föräldrar men inte fått något svar  "

Det beslutas om fosterhemsplacering och lotten faller på min farbror och hans fru.

Jag har inga egna minnen från det jag blir lämnad  och tiden hos min farbror. 
Är tacksam för det.


I journalen står det 
" Vid besök i hemmet  har fostermodern alltid klagat över att Håkan har varit svår att sköta . Han är mycket orolig och  aggressiv. Vill inte äta. Berättade för fostermodern att han jämt fick äta gröt hemma. Kan numera inte svälja gröt, kräks genast. Kunde vid ankomsten till fosterhemmet inte äta själv. Fostermodern fick mata honom. Tycker fortfarande det är äckligt med kött och fisk. Klagar över värk i magen och måste springa på toaletten genast han ätit något. Har svårt för att gå och springa. Vill inte sitta ordentligt , utan sitter helst med benen i kors.(!) 

Är mycket orolig. Skriker och pratar mycket högt. Vill ej leka med andra barn. Går kanske ut på trappan och tittar på de andra barnen. Ger sig till att gråta alldeles förtvivlat. Frågar ofta efter mamma och systrarna. Bryr sig ej om leksaker , men tycker det är roligt att retas med barnen. 
Gråter ovanligt mycket. Tål inte att någon ber honom göra något eller nekar honom något. Lägger sig då ner på golvet och sparkar och skriker.
Sover mycket oroligt. Fostermodern berättar att Håkan inte sovit lugnt en enda natt på dessa 8 månader han vistats i fosterhemmet. Pratar mycket i sömn ,och kan ibland resa sig upp i sängen och skrika och ropa. Äter på sängkläderna. Har dragit ut stor vadd-bitar ur täcket. Tuggar och suger på dessa. Är också mycket rädd för att vara ensam. Blir då alldeles förtvivlad. 
Biter mycket på naglarna. Är dock ej sängvätare.
Fostermodern orkar nu ej med pojken längre. Hon har ej sovit ordentligt sedan Håkan kom till hemmet.
Släktingar till fostermodern har ibland försökt hjälpa fru Ludvigsson med pojken , men det har endast blivit av kort tid , då de inte orkat med honom.
Utredningen gjord av fröken A-d , barnavårdsman och fosterhemsinspektör i Arvika.

Efter ganska precis sex månader blir det tydligen ohållbart .
Undra på det! 

(Det står åtta månader i journalen men sex månader är mer exakt. Förmodligen ett litet slarvfel)
....................................................................................................................

"Hispan" i Karlstad
3 år 4 mån.

1955 03 18 :  tillkallas  vårdare från bvn. och jag transporteras till  psykakuten i Karlstad. 


Min farbror och hans fru såg jag aldrig mer. 
Dom försvann nånstans.

Dom palla väl inte. 
Vem pallar sånt här?

Ringer upp min farbror
Samlade kraft och mod och ringde upp min farbror för  många år sedan. 
Han kunde bara bekräfta hur kaotiskt  det hade varit
när jag bodde hos dom. 



Barnpsyksavdel.- Karlstad 


I journalen står det
" Visserligen reagerar han med kraftig affekt vid intagningen men så småningom blev han positiv till patienter och personal som han kallade  " mamma " eller " mormor " 
Låter helt skruvat. Men så står det.

...................................................................................................................
En vecka senare

Barnhemmet i Hynboholm
3 år 4 mån , lite drygt.

1955 03 25 :  flyttas jag till Hynboholms barnhem utanför Karlstad. 




I journalen står det 
" gossen var tvungen att ha nattlig övervakning  första tiden "
 

Löss
Jag har ett enda minne från Hynboholm och det är när jag  ska avlusas. 
Fick stå på alla fyra med huvudet nedtryckt i en hink. En höll fast mig medan den andre tvättade.
Jag minns hur vattnet kryllade av löss.

....................................................................................................................


Fosterhemmet
 4 år 5 mån 

1956 03 15 :  placeras jag  hos en fosterfamilj i Värmland
 



Två barn
I  fosterhemmet fanns redan två barn. En flicka som var  flera år äldre. Efter en kortare tid fick hon eget boende och flyttade.

En pojke(också fosterbarn) som var fem år äldre än jag och
som gick bort i tidig ålder. 



Här står jag tillsammans med min fem år äldre broder Åke, också fosterbarn som sagt. Hans livsresa känner jag till väl. Jämfört med hans ter sig min som en solig dag på sandstranden. Törs knappt tänka på vad han fick gå igenom innan han kom till ett fosterhem. Mer behöver inte sägas.

Jag är snart fem år när fotot tas. 
Jag gläds verkligen åt att vi båda ser så glada ut.
Ett fint foto.
 
Åke "gick bort" innan han fylla femtio. Han var den sannaste människa och vän jag någonsin lärt känna. 
..................................................................... 

Ännu en flytt
snart fem år

1956   på sensommaren flyttar ett par mil norrut  och bosätter oss i ortens kyrkby.



Det blir genast problem , och strax innan julen -56  hade jag sugit musten även ur dom här fosterföräldrarna.
Stackars folk! 


1956 12 19 : I journalen står det att vid denna tidpunkt ansåg fosterföräldrarna att jag var "mycket svåruppfostrad" och att de inte orkade med mig längre. 
Jag klassades som "svårt miljöskadad" enligt personakten, och myndigheterna lade in en ansökan till Lappnäs barnhem.

Ansökan  dras tillbaka
Efter jul och nyår drogs emellertid ansökan tillbaka då mamma kände sig bättre.

....................................................................................................................

Lappnäs barnhem/sommarkollo





Lappnäs ändå

Sommaren 1957 :  Av någon anledning som jag ännu inte har riktig klart för mig så hamnade jag ändå på Lappnäs sommaren som kom. Förmodligen tog mamma och pappas krafter slut på riktigt. 

Jag kommer inte ihåg resan dit men jag kommer desto tydligare ihåg hur jag reagerade när dom åkte därifrån och jag insåg att  jag inte fick följa med tillbaka.

Dom måste ju ha fått mig att tro att det bara var en vanlig biltur.
Hade jag vetat som var på gång hade dom aldrig fått in mig i bilen. Jag hade rymt. 


Vistelsen på Lappnäs var skit.
Jag kan inte minnas någon fysisk bestraffning
men jag minns att en av dom kvinnliga vårdarna ständigt hotade med det och att jag fortsättningsvis skulle få börja sova i hennes rum om jag inte uppförde mig. 

....................................................................................................................

Fosterföräldrarna hämtar hem mig igen.
5 år 3 mån. 

1957 : Jag var på Lappnäs i fyra veckor, sen kom mamma och pappa  och tog mig tillbaka. 

Nästan tre år av  byte av människor och miljöer 
var äntligen över.


En tanke av tacksamhet till mina numera bortgångna fosterföräldrar. Trots stora svårigheter gav dom inte upp. 

Någon har sagt, att barndomen, det är den man ägnar resten av sitt liv till att försöka komma över. 
Tja, kanske det.


hl 2021


............................................................................................................