UPPLEVELSER I VARAT
På den här sidan har jag samlat material om det s.k paranormala, jag upplevt genom livet. Jag beskriver hur jag minns, att jag upplevde dessa händelser. Det är mycket möjligt att det kan ha varit sinnet som spelade mig ett spratt vid dessa tillfällen,men det kan man ju aldrig riktigt veta.
Jag vet bara att jag upplevde dom.
ENSAM HEMMA MEN ÄNDÅ INTE
Mitt allra första minne av det paranormala var när jag var runt tolv.Mina föräldrar var båda borta i något ärende, kommer inte ihåg vad det var, men jag var helt själv i huset.Jag låg i soffan i kökskammaren på nedervåningen och läste.
Plötsligt hör jag tunga steg från rummet precis ovanför. Jag frös till is av skräck.Hjärtat började slå så jag trodde det skulle hoppa ur kroppen på mig.
Stegen varade kanske tio femton sekunder sen blev det helt tyst. Dödstyst.Jag kunde riktigt känna hur något,vad det nu var,stod helt stilla och liksom lyssnade.Jag höll andan så mycket jag orkade.
Då hör jag precis som när lådor dras ut och stängs. Så några steg igen. Detta tar också max tio femton sekunder. Sen blir det tyst igen.
Jag är nu så rädd att jag knappt kan röra mig.Jag väntar bara att någon ska komma ner för trappan till övervåningen.
Jag tänker febrilt på hur jag ska gör om det skulle ske.Att försöka ta mig till dörren vågar jag inte. Då måste jag förbi trappan och det är uteslutet. Det fanns ju en dörr ut mot västra sidan också men i mitt uppskrämda tillstånd kunde jag inte komma på det.
Plötsligt knakar det till uppifrån trappan. Jag är nu helt säker på att någon är på väg ner.
Nu är jag rädd på riktigt och bara väntar på det oundvikliga.
Plötsligt hör jag tunga steg från rummet precis ovanför. Jag frös till is av skräck.Hjärtat började slå så jag trodde det skulle hoppa ur kroppen på mig.
Stegen varade kanske tio femton sekunder sen blev det helt tyst. Dödstyst.Jag kunde riktigt känna hur något,vad det nu var,stod helt stilla och liksom lyssnade.Jag höll andan så mycket jag orkade.
Då hör jag precis som när lådor dras ut och stängs. Så några steg igen. Detta tar också max tio femton sekunder. Sen blir det tyst igen.
Jag är nu så rädd att jag knappt kan röra mig.Jag väntar bara att någon ska komma ner för trappan till övervåningen.
Jag tänker febrilt på hur jag ska gör om det skulle ske.Att försöka ta mig till dörren vågar jag inte. Då måste jag förbi trappan och det är uteslutet. Det fanns ju en dörr ut mot västra sidan också men i mitt uppskrämda tillstånd kunde jag inte komma på det.
Plötsligt knakar det till uppifrån trappan. Jag är nu helt säker på att någon är på väg ner.
Nu är jag rädd på riktigt och bara väntar på det oundvikliga.
Då svänger en bil in och ställer sig utanför västra sidan.
Till min lättnad är det mamma och pappa.
Jag har nog aldrig varit så glad över att se dom.
Jag berättar vad jag upplevt. Dom kanske inte var helt övertygade men mamma gjorde i alla fall en koll på övervåningen och kollade fönster och balkongdörren. Allt var helt i sin ordning.
I skrivande stund är det så jag minns det. Jag har ingen rationell förklaring till det som hände.Alla dörrar var låsta. Jag var noga med det när jag var själv.
Enda rationella förklaringen skulle kunna vara att en inbrottstjuv tagit sig in. Men i så fall genom balkongdörren på övervåningen eller något fönster. Men då måste han ha haft en stege och det skulle jag ha hört. Dessutom var det mitt på dagen.
För mig var det en otroligt stark upplevelse och jag vet vad jag hörde. Det kan ingen ta ifrån mig.
Vad det var vet jag inte men det måste ju ha varit
något levande.
Hemma i byn finns ett gammalt ordenshus.
(Logen eller "Låchen" som man allmänt sa)
(Logen eller "Låchen" som man allmänt sa)
Under mina uppväxtår var det ett ställe där man bl.a. anordnade dans, maskerad-bal och liknande.
Idrottsintresset var stort i bygden och de styrande
hade införskaffat en tyngdlyftningsstång som fanns
i huset. Det var en komplett tävlingstång med vikter
och tillbehör. Vi var där ofta och tränade.
Vid ett tillfälle var jag där med en kompis och körde
några pass. Då hände det något som bokstavligen höll på att skrämma ihjäl oss.
Skivstången fanns i ett pentry till höger om
"södra" scenen och för att komma dit kunde man endera ta personaltrappan direkt till vänster efter huvudingången förbi garderoben. Då kom man direkt upp i pentryt där skivstången fanns. Eller så tog man huvudtrappan till höger efter huvudingången upp mot stora salongen, genom svängdörrarna, och in i stora salen.
Precis till vänster när man klev in i stora salen stod
ett stort svart gammalt piano. Det gick man förbi och över golvet förbi scenen och in i pentryt den vägen.
Nu står vi där och lyfter och plötsligt drar pianot igång ute i salen. En klar tydlig melodislinga. Vi tittar helt skräckslagna på varandra. Släpper allt och bara drar. Kastar oss som galningar ner genom personaltrappan och ut på gården.
Vi tog slänten upp mot järnvägsspåret och sprang ända ner till järnvägsövergången och bommarna. Säkert ett par hundra meter. Där stannade vi helt utmattade.
Det hör till saken att vi på grund av händelsen totalt
missat att låsa efter oss. Det ansvaret hade vi alltid.
Nycklarna blev kvar. Men det är en annan historia.
FJÄRILEN
På en släktträff för många år sedan hos min bror
var jag med om en rolig men också förbryllande sak.
Vid ett tillfälle utövades femkamp där bl.a
pilkastning ingick. Jag ställde mig tillrätta
och tog sikte. Alla de andra tittade. Precis när
jag skulle kasta iväg pilen dyker det upp en stor
fjäril och cirklade runt framför ansiktet.
Jag hade aldrig sett en sådan fjäril.
Den fortsatte cirkla framför mig. Jag tar ett
steg åt sidan för att få iväg kastet. Då far
fjärilen upp en bit i luften och sen störtdyker
den rakt ner mot mitt ansikte och slår alla sina
ben i ett fast grepp om näsan. Jag blev helt
överrumplad och förde handen mot näsan.
Den lyfte blixtsnabbt och flög bort.
Alla vek sig av skratt. Det var ju en rolig
händelse men för mig var detta också en andlig
upplevelse.
Känslan av att fjärilen på nåt sätt hade att
göra med min nyligen bortgångna mor var mycket
stark.
ANDEN I GLASET
OCH GÄDDAN
På samma släktträff sista kvällen
ledde en av mina systrar "Anden i
glaset" Kravet för att få delta var
att man var nykter.
Lite "dagen efter" gick bra.
Vi satte oss runt ett bord och min
syster anmodade alla att tänka ut en
fråga som vi i tur och ordning skulle
ställa till henne.
Jag vill minnas att vi var tolv
personer som var och en, muntligt,
ställde sin fråga, varpå alla la ett
finger på glaset.
Glaset for runt på bokstäverna
och siffrorna och bildade meningar som
protokollfördes och delgavs muntligt
till alla.
När det var min tur valde jag att låta
en annan av mina systrar ställa frågan.
Anledningen till det var helt enkelt en
ingivelse jag fick i stunden.
Detta innebar enligt regelverket
att jag heller inte fick vidröra glaset.
Jag viskade min fråga till min syster
(också enl. regelverket) som muntligt
förmedlade den vidare. Min fråga var
kort och gott, "Är det någon där"?
Glaset for runt och hon skrev för
fulla muggar.
När hon var klar läste hon högt för mig.
"En som heter Einar är här och han säger:
"Ännu leker gäddan"
Det gick som en stöt genom hela kroppen
mig. Einar hette ju min fosterpappa, och
gäddan, ja den har varit något av en
följeslagare genom livet. Den har
funnits med från tidig barndom då jag
först kom till fosterhemmet.
Det flöt en ganska stor bäck, helt
nära, öster om huset och någon bekant
till mamma och pappa hade lyckats dra
upp två gäddor den här dagen.
Dom båda gäddorna hade sedan förpassats
levande ner i ett stort vattenfyllt badkar
som stod intill ladugårdsväggen.
Jag fick förstås hör om det och
detta måste ju undersökas. Fyra år
och jättenyfiken smet jag osedd ut
för att beskåda händelsen.
Jag sprang fram mot badkaret men snubblade,
tappade balansen, slog över badkarskanten och
drattade rakt ner bland gäddorna.
Jag minns än idag hur fruktansvärt rädd
jag blev. Jag visste ju vilka tänder dessa
fiskar hade. Det hade ju berättats historier.
Skräckslagen kastar jag mig skrikandes
upp ur badkaret och springer gråtandes
och genomblöt in till lilla mamma.
Senare under livet har gäddan många
gånger "dykt" upp i mina drömmar.
Väldigt ofta i form av mardrömmar där
jag står och fiskar.
Jag får ett enormt hugg och får
verkligen slita för att få upp den på
land. Det är ingen vanlig gädda kan jag
tala om. Den är hiskelig att skåda.
Stor som en krokodil, ja ännu större.
Den är alldeles blåsvart med en
fruktansvärt stor gläfsande käft med
gulgröna huggtänder som ser ut som
gigantiska timmersaxar. Ögonen lyser
blodröda och det finns bara en utväg
till räddning. Att vakna.
När jag var tolv år ringde grannen Nils
som var storfiskare och bad mig komma
över och titta på en gädda han nyss
dragit upp ur Fryken. Jag gick dit och
fick en smärre chock.
Gäddan var en bjässe på hela tretton kilo.
Den var upphängd på en krok och
stjärtfenan nuddade precis marken.
Den var lika lång som jag själv och
hade en jättemage.
Huvudet och käften var bort emot en
en fjärdedel av hela längden.
Den hade tänder som en varg. Fick
lite minnesbilder där.
Seansen var över och så även
släktträffen. Morgonen efter for alla
hem till sig och så även jag.
Javisst ja, det höll jag på att glömma.
Hyresfastigheten (kvarteret) där jag bor heter, lustigt nog,
"Gammelgäddan"
KÖKSKNIVEN
För några år sedan var jag hemma och
lagade middag. Jag höll på att hacka lök.
Inne i vardagsrummet stod teven på lite högt
så jag gick in och stängde av.
På väg in tillbaka till köket såg jag hur kniven
jag just hackat lök med svävade ett par decimeter
ovanför köksbänken. Jag tvärstannade på
tröskeln. I samma sekund ramlade den med en
skräll tillbaka ner på bänken. Känslan var att jag
kommit på någon på bar gärning. Om någon
Vid ett tillfälle utövades femkamp där bl.a
pilkastning ingick. Jag ställde mig tillrätta
och tog sikte. Alla de andra tittade. Precis när
jag skulle kasta iväg pilen dyker det upp en stor
fjäril och cirklade runt framför ansiktet.
Jag hade aldrig sett en sådan fjäril.
Den fortsatte cirkla framför mig. Jag tar ett
steg åt sidan för att få iväg kastet. Då far
fjärilen upp en bit i luften och sen störtdyker
den rakt ner mot mitt ansikte och slår alla sina
ben i ett fast grepp om näsan. Jag blev helt
överrumplad och förde handen mot näsan.
Den lyfte blixtsnabbt och flög bort.
Alla vek sig av skratt. Det var ju en rolig
händelse men för mig var detta också en andlig
upplevelse.
Känslan av att fjärilen på nåt sätt hade att
göra med min nyligen bortgångna mor var mycket
stark.
ANDEN I GLASET
OCH GÄDDAN
På samma släktträff sista kvällen
ledde en av mina systrar "Anden i
glaset" Kravet för att få delta var
att man var nykter.
Lite "dagen efter" gick bra.
Vi satte oss runt ett bord och min
syster anmodade alla att tänka ut en
fråga som vi i tur och ordning skulle
ställa till henne.
Jag vill minnas att vi var tolv
personer som var och en, muntligt,
ställde sin fråga, varpå alla la ett
finger på glaset.
Glaset for runt på bokstäverna
och siffrorna och bildade meningar som
protokollfördes och delgavs muntligt
till alla.
När det var min tur valde jag att låta
en annan av mina systrar ställa frågan.
Anledningen till det var helt enkelt en
ingivelse jag fick i stunden.
Detta innebar enligt regelverket
att jag heller inte fick vidröra glaset.
Jag viskade min fråga till min syster
(också enl. regelverket) som muntligt
förmedlade den vidare. Min fråga var
kort och gott, "Är det någon där"?
Glaset for runt och hon skrev för
fulla muggar.
När hon var klar läste hon högt för mig.
"En som heter Einar är här och han säger:
"Ännu leker gäddan"
Det gick som en stöt genom hela kroppen
mig. Einar hette ju min fosterpappa, och
gäddan, ja den har varit något av en
följeslagare genom livet. Den har
funnits med från tidig barndom då jag
först kom till fosterhemmet.
Det flöt en ganska stor bäck, helt
nära, öster om huset och någon bekant
till mamma och pappa hade lyckats dra
upp två gäddor den här dagen.
Dom båda gäddorna hade sedan förpassats
levande ner i ett stort vattenfyllt badkar
som stod intill ladugårdsväggen.
Jag fick förstås hör om det och
detta måste ju undersökas. Fyra år
och jättenyfiken smet jag osedd ut
för att beskåda händelsen.
Jag sprang fram mot badkaret men snubblade,
tappade balansen, slog över badkarskanten och
drattade rakt ner bland gäddorna.
Jag minns än idag hur fruktansvärt rädd
jag blev. Jag visste ju vilka tänder dessa
fiskar hade. Det hade ju berättats historier.
Skräckslagen kastar jag mig skrikandes
upp ur badkaret och springer gråtandes
och genomblöt in till lilla mamma.
Senare under livet har gäddan många
gånger "dykt" upp i mina drömmar.
Väldigt ofta i form av mardrömmar där
jag står och fiskar.
Jag får ett enormt hugg och får
verkligen slita för att få upp den på
land. Det är ingen vanlig gädda kan jag
tala om. Den är hiskelig att skåda.
Stor som en krokodil, ja ännu större.
Den är alldeles blåsvart med en
fruktansvärt stor gläfsande käft med
gulgröna huggtänder som ser ut som
gigantiska timmersaxar. Ögonen lyser
blodröda och det finns bara en utväg
till räddning. Att vakna.
När jag var tolv år ringde grannen Nils
som var storfiskare och bad mig komma
över och titta på en gädda han nyss
dragit upp ur Fryken. Jag gick dit och
fick en smärre chock.
Gäddan var en bjässe på hela tretton kilo.
Den var upphängd på en krok och
stjärtfenan nuddade precis marken.
Den var lika lång som jag själv och
hade en jättemage.
Huvudet och käften var bort emot en
en fjärdedel av hela längden.
Den hade tänder som en varg. Fick
lite minnesbilder där.
Seansen var över och så även
släktträffen. Morgonen efter for alla
hem till sig och så även jag.
Javisst ja, det höll jag på att glömma.
Hyresfastigheten (kvarteret) där jag bor heter, lustigt nog,
"Gammelgäddan"
KÖKSKNIVEN
För några år sedan var jag hemma och
lagade middag. Jag höll på att hacka lök.
Inne i vardagsrummet stod teven på lite högt
så jag gick in och stängde av.
På väg in tillbaka till köket såg jag hur kniven
jag just hackat lök med svävade ett par decimeter
ovanför köksbänken. Jag tvärstannade på
tröskeln. I samma sekund ramlade den med en
skräll tillbaka ner på bänken. Känslan var att jag
kommit på någon på bar gärning. Om någon
undrar om jag blev rädd, så är svaret ja.
Hjärtat höll på att hoppa ur bröstet på mig.
SVÄNGANDE LAMPA
Har en bekant som har en sommarstuga på en
ö uppe i Roslagen. Midsommar 2015 var jag där
tillsammans med med några goda vänner.
Aftonen gick i sedvanlig midsommarstil
och vid fyrasnåret på natten hade alla kvartat
in.
Klockan halv sex vaknade jag .Jag brukar ha
lite svårt att sova borta Jag smög upp för att
hitta nåt att äta.
I bortre ändan av stora rummet står en soffgrupp
och ovanför soffbordet hänger en lampa. En sådan
med glaskupa och som är upphängd med kedjor.
En gammaldags modell.
Jag sätter mig i soffan äter en macka jag
hittade. När jag tittar upp svänger lampan fram
och tillbaka. Den svänger länge. Till slut
stannar den. Wow! Vad var det där?
Midsommar 2016 var jag också där och samma
sak händer igen. När alla somnat sitter
jag själv i samma soffa och inväntar sovläge.
När jag tittar upp så svänger lampan. Den
SVÄNGANDE LAMPA
Har en bekant som har en sommarstuga på en
ö uppe i Roslagen. Midsommar 2015 var jag där
tillsammans med med några goda vänner.
Aftonen gick i sedvanlig midsommarstil
och vid fyrasnåret på natten hade alla kvartat
in.
Klockan halv sex vaknade jag .Jag brukar ha
lite svårt att sova borta Jag smög upp för att
hitta nåt att äta.
I bortre ändan av stora rummet står en soffgrupp
och ovanför soffbordet hänger en lampa. En sådan
med glaskupa och som är upphängd med kedjor.
En gammaldags modell.
Jag sätter mig i soffan äter en macka jag
hittade. När jag tittar upp svänger lampan fram
och tillbaka. Den svänger länge. Till slut
stannar den. Wow! Vad var det där?
Midsommar 2016 var jag också där och samma
sak händer igen. När alla somnat sitter
jag själv i samma soffa och inväntar sovläge.
När jag tittar upp så svänger lampan. Den
svänger rejält ett par minuter innan den
långsamt saktar ner och blir helt stilla stilla.
På nåt vis känner jag mig lyckligt lottad
att jag får uppleva såna här saker.
Det är ju på riktigt. Jag ser det ju med egna ögon.
Det kan ingen ändra på. Jag vet vad jag såg.
långsamt saktar ner och blir helt stilla stilla.
På nåt vis känner jag mig lyckligt lottad
att jag får uppleva såna här saker.
Det är ju på riktigt. Jag ser det ju med egna ögon.
Det kan ingen ändra på. Jag vet vad jag såg.
Vad det sen är, och beror på, står skrivet i stjärnorna.
I början tänkte jag att det är min
mors ande som var i farten, men numera
håller jag för ganska troligt att det också
lika gärna kan varit min fars ande.
Kanske båda på en gång.
Jag höll båda dessa händelser för mig själv.
Av erfarenhet vet jag att det lika bra.
"SANNDRÖM"
I mitten av 1980-talet började jag ihärdigt
söka efter mina biol. rötter. Funderade ofta
på hur och var jag kunde få hjälp med detta.
Under denna tid hade jag en natt följande dröm.
Drömmen utspelas i Arvika i västra Värmland.
I drömmen ser staden förfallen ut och verkar
öde. Jag färdas med bil som efter stund
förvandlas till en cykel.
Plötsligt i drömmen hör jag en klar tydlig röst säga.
I början tänkte jag att det är min
mors ande som var i farten, men numera
håller jag för ganska troligt att det också
lika gärna kan varit min fars ande.
Kanske båda på en gång.
Jag höll båda dessa händelser för mig själv.
Av erfarenhet vet jag att det lika bra.
"SANNDRÖM"
I mitten av 1980-talet började jag ihärdigt
söka efter mina biol. rötter. Funderade ofta
på hur och var jag kunde få hjälp med detta.
Under denna tid hade jag en natt följande dröm.
Drömmen utspelas i Arvika i västra Värmland.
I drömmen ser staden förfallen ut och verkar
öde. Jag färdas med bil som efter stund
förvandlas till en cykel.
Plötsligt i drömmen hör jag en klar tydlig röst säga.
"Sök i Arkiv A .. dubbelarkiverad" Jag funderar några dagar på den här drömmen. Det är något med den.
Plötsligt slår det mig. Personakten! Alla personer har
Plötsligt slår det mig. Personakten! Alla personer har
väl en sån. I mitt letande efter mitt ursprung hade jag
ibland funderat över var min fanns.
"Arkiv A" blir ju Arvika om man kastar om
bokstäverna. "Dubbelarkiverad" gav en hint om att någon myndighet var inblandad.
Jag visste ju att jag var skriven i Arvika
som liten och det är ju fullt möjligt att den
finns där. Hade bara inte tänkt på det tidigare.
Ringde Arvika Kommun och fick det otroliga
beskedet att min personakt faktiskt fanns där.
Jag ombads komma dit personligen för att
läsa den på plats. Av sekretess kunde
dom tyvärr inte skicka den till mig.
Jag åkte dit men upplevde det stressigt att
sitta där och läsa. Jag tog kontakt med chefen
för socialkontoret i Arvika och bad dom göra
ett undantag och låta mig få hem akten.
Tyvärr så gick inte det. Det var lite trist.
Tappade lite energi och jag la allt
på is.
Det skulle faktiskt dröja ända till 2003 innan
jag gjorde ett nytt försök att få hem min personakt.
Jag ringde och dom sa att dom skulle undersöka det.
Hade väl inga större förhoppningar men så någon
dag senare ringde chefen för socialkontoret
och sa att det nu fanns sådana omständigheter
i mitt fall, att akten nu kunde lämnas ut.
En vecka senare kunde jag hämta ut den.
På en följesedel inuti paket stod det:
"Arkiv A" blir ju Arvika om man kastar om
bokstäverna. "Dubbelarkiverad" gav en hint om att någon myndighet var inblandad.
Jag visste ju att jag var skriven i Arvika
som liten och det är ju fullt möjligt att den
finns där. Hade bara inte tänkt på det tidigare.
Ringde Arvika Kommun och fick det otroliga
beskedet att min personakt faktiskt fanns där.
Jag ombads komma dit personligen för att
läsa den på plats. Av sekretess kunde
dom tyvärr inte skicka den till mig.
Jag åkte dit men upplevde det stressigt att
sitta där och läsa. Jag tog kontakt med chefen
för socialkontoret i Arvika och bad dom göra
ett undantag och låta mig få hem akten.
Tyvärr så gick inte det. Det var lite trist.
Tappade lite energi och jag la allt
på is.
Det skulle faktiskt dröja ända till 2003 innan
jag gjorde ett nytt försök att få hem min personakt.
Jag ringde och dom sa att dom skulle undersöka det.
Hade väl inga större förhoppningar men så någon
dag senare ringde chefen för socialkontoret
och sa att det nu fanns sådana omständigheter
i mitt fall, att akten nu kunde lämnas ut.
En vecka senare kunde jag hämta ut den.
På en följesedel inuti paket stod det:
"Personakt skickad från socialkontoret i Arvika.
Dubbelarkiverad personakt uthämtad från Arkiv A "
"KYLSKÅPS-RADIO"
Jag läste en gång om en person som påstod
att en gång när han öppnade kylskåpsdörren
så strömmade det ut ljud precis som att lyssna
på ett radioprogram.
Det hördes musik och röster.
Kan det stämma? Ja, säger jag. Det kan det.
Jag kan styrka det med en egen upplevelse
av liknande slag.
I mitt barndomshem
fanns ett stort gammalt kylskåp.
En gång hörde jag faktiskt som att en radio
drog igång inifrån kylskåpet
när jag öppnade det.
Det varade bara några sekunder.
Skumt värre. Men helt sant.
"KYLSKÅPS-RADIO"
Jag läste en gång om en person som påstod
att en gång när han öppnade kylskåpsdörren
så strömmade det ut ljud precis som att lyssna
på ett radioprogram.
Det hördes musik och röster.
Kan det stämma? Ja, säger jag. Det kan det.
Jag kan styrka det med en egen upplevelse
av liknande slag.
I mitt barndomshem
fanns ett stort gammalt kylskåp.
En gång hörde jag faktiskt som att en radio
drog igång inifrån kylskåpet
när jag öppnade det.
Det varade bara några sekunder.
Skumt värre. Men helt sant.
hl.
